När de första västjämtska isarna lägger sig i oktober dröjer det inte länge innan horder av skridskoåkare sprider ut sig över den sjungande (och knakande) kärnisen. Följer man ett gäng Årebor på exempelvis Instagram, är det liksom omöjligt att missa om det åkts skridskor en given dag. Flödet svämmar över av blänkande isar om förhållandena är de rätta. Och det är inte bara på helger som det åks. Åredalen befolkas nämligen av en sorts invånare som värderar sin fria tid högt, milt sagt. Det fixas, trixas och flexas och vilt gissat skulle begreppet långlunch definieras något ”luftigare” här i trakten jämfört med resten av landet. Och just en lång lunch blev det när jag fick med mig Jocke, Sebastian och Ullis ut på Ånnsjön i slutet av november. Häng med!
Från vänster: Jocke, Sebastian och Ullis. Det är lite av en chansning, det här. Trion känner inte varandra sen tidigare och nu står de på isen, övertygade av en ivrig fotograf (undertecknad) att följa med ut på tur. Och nästan viktigast, de bör klicka med det nya sällskapet snabbt och helst också bli bra på bild tillsammans. Inte så lättsam kravlista om man tänker efter. Jag känner mig dock lugn. Trion delar en stor passion för de vilda isarna och är dessutom alla extremt lättsamma och sociala. Det måste gå bra, helt enkelt. Och mycket riktigt, jag hinner inte ens låsa bilen innan det första skrattet studsar mellan båthusen nere vid stranden. När vi tar den första bilden är jag säker, det kommer att bli en bra lunch!
Det finns många möjliga kombinationer när man ska välja skor och bindningar för att åka långfärdsskridskor. Ullis kör på en modern hällös variant (hälen sitter inte fast) med samma komponenter som används för turåkning på skidor. Vill man minimera inköpen finns det även bindningar som funkar för vanliga vandringskängor.
När vi startar sveper en tät dimma in och förvandlar allt till en blandning av vita och gråa nyanser. Vi håller oss längs kanten och letar oss rakt söderut.
Rimfrosten har bildat små konstverk på varenda struktur som sticker upp ur isen. Gänget väntar snällt medan undertecknad fotar vilt bland de vita tussarna.
Rådslag. För många är utforskandet en stor del av nöjet på isen. – Kan vi åka här? – Ska vi kanske ta den vägen? – En å, vi åker in och tittar! Och så vidare och så vidare. Isen är föränderlig och man kan aldrig riktigt veta hur dagsformen är. Inte sällan får turen en helt annan karaktär än planerat. I vår nutida ”GPS-värld”, som präglas av omedelbar tillgång på fakta, är detta gissningsvis en stor anledning till varför så många uppskattar skridskoåkning på naturis. Tiden på isen blir lite av en analog luftficka i ett hav av digitalisering, och det verkar göra oss gott.
Dimman förstärker känslan av här och nu. När synintrycken är lågmälda blir ljudupplevelsen den dominerande. Det är totalt vindstilla och det enda som hörs när trion närmar sig är krasandet av stålkluven rimfrost.
Vi gör en landpassage här för att komma till södra sidan av halvön. Sundet österut är fortfarande öppet och omöjligt att ta sig förbi.
Dimma, fartvind och tolv minusgrader gav Ullis en isfrisyr på nolltid. Hon smälter in bra i landskapet.
Slitet uttryck, men det är verkligen magiskt vackert när vi passerar över den lilla myren på väg mot södra sidan.
Nytt rådslag och glada miner i sällskapet. I denna stund märker vi hur det börjar klarna upp och hoppet ökar om att få med fjäll, som vi är omgivna av i tre väderstreck, på bilderna också.
Här syns vår position efter landpassagen. Startpunkten med båthusen i Ånn finns högst upp till vänster på skärmen. Vårt nästa mål blir Årsöns södra sida. Planen är att hitta en lämplig rastplats och luncha där.
Nya okända ytor framför oss. Det ser fint ut, men vi använder ispiken intensivt när vi letar oss mot Årsön. Sjöar lägger sig ofta i etapper, och med rimfrost på isen är det lätt att missa skiftningar som tyder på sämre bärighet. Den erfarna skrinnaren lär känna sin ispik väl och kan ofta bedöma isens ungefärliga tjocklek och bärighet baserat på hur många slag det krävs för att slå igenom.
Här har det klarnat upp och helt plötsligt har vi sikt på flera mil. Endorfinerna skenar vilt och superlativen ekar över Ånnsjön. Islycka!
Ett dimsjok dröjer sig kvar söderut över de öppna delarna av sjön. Snasahögarnas högsta topp (Storsnasen, 1463 m.ö.h) tittar upp över dimman.
Not: Att åka så här nära varandra är inte att rekommendera. Om man kommer ut på icke bärig is är risken stor att alla i gruppen går igenom samtidigt, och då befinner man sig i en mycket allvarlig situation. Med denna bild var ambitionen att fånga uttrycken hos alla tre åkare samtidigt och få med toppen och dimman i bakgrunden. Vi rekade därför sträckan först, innan de åkte mot kameran. Isen var ca 1 dm tjock och väl bärig.
Det är inte bara story-kameran som går varm denna kalla dag. Telefonerna åker jojo upp och ner från deltagarnas fickor.
Skuggorna är långa fast klockan bara är strax efter 13.
Lunchdags på Årsön. Sebastian och Ullis riggar och tänder de medhavna vedträna blixtsnabbt.
En bild som beskriver stämningen väl. Vilken dag och vilket sällskap! Här avslutas vår långlunch tillsammans då Ullis har en tid att passa i Undersåker. Hon får sällskap in till båthusen och därefter sticker Sebastian, Jocke och jag själv ut igen för att göra bästa möjliga av det sista ljuset. Underbart är kort när det gäller såväl skridskosäsongen i Jämtland som dagsljuset i sena november. Både ljuset och dimman spelade med och vi fick en riktigt fin sista timme. Ånnsjön levererade!
PS: Stort tack för att du läst denna episod. Om du gillade den, klicka gärna på ”gilla” längst ner på sidan, det hjälper till att öka spridningen. Tack!