Menu
ANNONSER

ÅRE STORIES – episod 10 – Issjödalen med Reine & Jackie

När det skrivs om Issjödalen och Pyramiderna bjuds läsaren inte sällan på en kanonad av superlativ. Och helt ärligt, det finns massor av anledningar att räta in sig i det ledet. Det istidsskulpterade landskapet är utan tvekan en stekhet kandidat till Jämtlands vackraste område. Ett besök här ångrar man inte oavsett om man cyklar, vandrar eller springer. Undertecknad anlitade det äkta paret Jackie Paaso och Reine Barkered som XC-guider en varm dag i juli för att fota denna story och på köpet få lite nybörjartips på hur man cyklar stig. Det blev en grym eftermiddag och kväll!

Vi parkerar och lastar ur de heldämpade cyklarna vid parkeringen i Vallbo. Heldämpat är inte ett måste, men ger betydligt större komfort på den stundtals rejält tekniska leden som väntar oss.

Jackie Paaso och Reine Barkered är ett välkänt par för de flesta av oss som har ett intresse för Åre och skidåkning – båda är professionella skidåkare till yrket och tillhör de mest erfarna åkarna på Freeride World Tour. Vad alla kanske inte vet är att de tillbringar ett rejält gäng timmar på sadeln under barmarkssäsongen. Det är inte ovanligt att det blir upp till sju pass i veckan om förhållandena är bra. Jackie tävlar dessutom framgångsrikt i grenarna enduro och downhill medan Reine än så länge har hållit sig utanför tävlingsarenan.

Från ledcentralen i Vallbo startar och passerar ett flertal olika leder, bland annat nr 286 som är en vandringsled upp på den lilla toppen Middagsvalen. Tar man den bjuds man på en storslagen 360-vy över södra Årefjällen. Men det får bli en annan story!

Strax efter den snälla starten över ängen fortsätter leden upp genom granskogen. Nybörjaren på stigcykling får räkna med att gå vissa passager här. Leden är stundtals mycket teknisk och ca 2 km i samma stil väntar…

…innan det öppnar upp med myrlandskap och betydligt mer lättcyklade spänger.

Spängerna är riktigt fina och man märker att det satsas stora resurser på att förbättra och underhålla lederna i området. Efter den tuffa starten genom skogen är det en njutning att rulla fram på det här jämna underlaget.

Efter ca 6 km når vi den välskyltade korsningen i Gröndalen. Här väljer man med- eller motsolsvarv på turen. Båda alternativen har sina för- och nackdelar. Kort sagt kan man säga att om man vill ha en lättare cykling uppåt, och nå Issjödalen först, så håller man vänster (medsols). Om man däremot kan tänka sig brant och stening cykling uppför men med en belöning i form av långa partier ”flowig” och lättcyklad stig nedför, ja då håller man höger och kör motsols. Detta blir vårt val idag. Lättcyklad nedförsstig lockar!

Innan vi startar klättringen upp mot kalfjället tar vi en paus strax intill de vackra torvkåtorna i Gröndalens sameviste (30 meter från skylten ovan). Fram till 60-talet bodde två samiska familjer här permanent. Det är väl värt att stanna till och ta en titt på det välbevarade vistet.

När vi kämpat oss uppför ytterligare 2 km i granskogen börjar det plötsligt öppna upp. Vegetationen övergår snabbt i glesare björkskog och vyerna kommer fram ovanför trädtopparna. Kalfjället och belöningen är nära nu.

Ovanför trädgränsen väntar lättcyklade platåer med milsvidd utsikt. I bakgrunden ser vi en liten del av Ottsjön till vänster, Åreskutan i mitten och Välliste (Trillevallen) till höger.

När vi cyklar turen är fjället nästan snustorrt efter en lång torka. Den här lilla bäcken är den enda vi korsar på uppvägen. Området är dock känsligt för kraftig nederbörd – bäckarna fylls då på snabbt till bredden och turens svårighetsgrad stiger. Värt att ha koll på!

Precis vid trädgränsen finns en fin rastplats. Sätter man sig ner här är det stora chanser att man blir kvar länge. Efter ca 8 km och 200 fallhöjdsmeter börjar de flesta känna av tröttheten och när utsikten dessutom är i kategori toppklass är det lätt att bli sittande. Så blir fallet även för oss – bättre ställe att invänta kvällsljuset på är svårt att hitta.

Reine håller leden upp till Issjödalen som en av favoriterna när det gäller stigcykling kring Åre. Hit återkommer han gärna igen, igen och igen.

Kvällsljuset är på ingående när undertecknad borrat ner sig i vegetationen (vad gör man inte för att få en förgrund) och Reine och Jackie rullar ned från motsolsrundans första platå.

Områdets unika prägel är ett resultat av den senaste inlandsisens tillbakadragande. Här passerar vi en av flera sk. dödisgropar. Dessa bildades när block av glaciären bröts loss och blev liggande. Av tyngden bildades en djup grop i sedimentet som sedan stelnade när isen smälte. Kvar blev dessa mer eller mindre runda gropar som nu är fyllda med vatten.

Törstig Reine Barkered i motljus, med Pyramiderna i bakgrunden. Ett motiv man inte får missa! Närmare än så här kommer vi inte själva pyramiderna. I takt med att allt fler besöker området har slitaget ökat. Man såg en risk att pyramiderna skulle erodera sönder och sedan 2016 är det förbjudet att beträda de unika formationerna, man får nöja sig med att beskåda dem på håll.

Jackie är uppväxt i Maine, USA, och började sin skidkarriär som puckelåkare med OS-ambitioner. Hon lämnade så småningom pucklarna för att istället utmana de stora branta väggarna på Freeride World Tour. Så föll det sig att på nämnda tour fanns även en trevlig kille vid namn Reine. Tycke uppstod uppenbarligen och sedan 2013 är Jackie hemmahörande i Åre (eller ja, Tegefjäll om man ska vara petig). Under senare år har hon kombinerat karriären på FWT med olika filmprojekt och en ambitiös cykelsatsning sommartid. Tillsammans med Elin Nilsson driver hon även Focus Camps med utbildningar, guidning och camps inom XC och Downhill. Perfekt om man vill utveckla sin cykling med hjälp av två proffs!

22:20. Kvällsljuset peakar när solen är på väg att sänka sig ned bakom Ottfjället. Jackie och Reine tar det lugnt och njuter av stunden medan jag halvdesperat kryper runt med kameran och försöker fånga det hela på bästa sätt. När ljuset är som allra bäst blir det inte sällan också ganska bråttom innan det är passé.

22:43. Här handlar det om sekunder innan de sista solstrålarna försvinner. Vi har precis börjat turen tillbaka och Reine och Jackie rullar ner mot dalen medan jag slänger mig ner för att få den allra sista bilden. När de passerat krönet dippar solen helt och glöden försvinner. Jag packar ner kameran och rullar efter. Nedfärden blir den bästa cykelupplevelse jag haft. Tramptagen på den fina stigen är sporadiska men farten blir aldrig för hög. För första gången på en MTB känner jag ett riktigt flyt, nästan en känsla av vara ett med stigen och cykeln. Hit vill jag komma tillbaka, snart!

Ett stort tack till Jackie och Reine för en supertrevlig tur och ett gigantiskt tålamod med en stundtals petig fotograf 🙂

ANNONSER
ANNONSER