Menu
ANNONSER

ÅRE STORIES – episod 11 – Tältäventyr i Ullådalen

En natt i tält. Vad tänker du? Kanske ”ja, så ofta som möjligt” eller, ”nej, aldrig i livet, glöm det”, eller kanske något mittemellan? Alla känner olika och inställningen bär vi ofta med oss från tidigare erfarenheter. En dålig upplevelse höjer tröskeln rejält inför nästa gång och kanske ger vi aldrig det där mobila tyghemmet någon mer chans. Tobias och Mia Lundmark vill ge sina barn positiva upplevelser av tältning och tror på att göra det så enkelt som möjligt. Äta middag hemma, välja en närbelägen tältplats, ha med lite snacks, sova en natt och sen hem igen lagom till frukost. Då blir det av, resonerar dom. Och barnen älskar det! Med lite rutin och tanke bakom blir planeringsfasen och tröskeln låg. En fin kväll och det är bara att sticka ut! Och så gjorde dom med undertecknad i släptåg en kväll i tidiga augusti. Valet föll på Ullådalen för den relativt lätta terrängen och de fina lederna. Det blev en kväll då vi bjöds på både sommarvärme och en försmak av hösten – och mycket skratt. Häng med!

Laddat gäng vid startpunkten i Ullådalen! Mia och Tobias bär i princip allting för att göra vandringen så lätt som möjligt för Elin (mitten) och Frida (t.h). I barnens ryggsäckar finns bara gosedjur och några Bamsetidningar.

Up we go! Led 210 mot Stendalen slingrar sig uppför pisten Ullåhöa. Frida och Elin tar täten och får bestämma tempot. Det är ca 110 meters stigning innan leden viker av från pisten och blir betydligt lättare.

Många små pauser är en av nycklarna för att hela familjen ska trivas på vandringen. Frida utnyttjar vilan och börjar genast jobba på att få ihop en sensommarbukett.

Vid stolpe 21 lämnar vi pisten och viker av norrut mot Stendalen. Nu väntar ett par kilometer ganska lätt vandring till vår tänkta tältplats.

Men först tar vi en lite längre paus strax ovanför trädgränsen i närheten av Stendalsliften.

Familjen njuter av det varma sensommarvädret och färska kladdkakemuffins som Elin bakat tidigare under dagen. Vi enas om att gott fika är en superviktig framgångsfaktor för familjevandringen.

Recept på Elins kladdkakemuffins (12 st)
– 100 g smör
– 2 ägg
– 2,5 dl socker
– 1 msk vaniljsocker
– 0,5 dl kakao
– 2 dl vetemjöl
– 0,5 tsk salt
– 1 tsk bakpulver
Smält fettet i en kastrull, låt svalna något och tillsätt äggen. Blanda i resten av ingredienserna och rör till slät smet. Fyll i formar och grädda 15 min i 200 grader. Voilá!

Frida är lite skeptisk till att vi ska fortsätta en bit till innan tältet ska upp. Hon vill helst resa tältet här och nu. Från vår fikaplats syns dock målet uppe på krönet vid Västerskutan och snart är hon med på noterna och på strålande humör igen. Det goda fikat gör inte saken sämre.

Vi fortsätter och kommer snart till Tvärån som rinner från Tväråvalvet och ansluter till Ullån längre ned i dalen. Vattnet är lågt och det är ganska lätt att ta sig över. Elin tar täten och hjälper lillasyster över det längsta klivet.

Fjällvädrets kontraster gör sig påminda när ett kompakt molntäcke drar in och sänker temperaturen rejält. Från sommar och shorts till höstkänsla och skalplagg på 20 minuter. Vi konstaterar att varma förstärkningskläder är ytterligare en framgångsfaktor. Barnen håller sig varma och det goda humöret sjunker inte trots det ruggiga vädret.

Snarare höjs det till nya nivåer när vi nu närmar oss platån där tältet ska slås upp.

Tältuppsättning är ett bra läge för familje-teamwork. Det här gänget jobbar sammansvetsat och snart är tältet redo för natten. Det märks att Lundmarks har tältat tillsammans tidigare.

Elin trivs med livet på fjället.

Fridas sensommarbukett.

Utsikt de luxe! Rakt i väster har vi det långsträckta Mullfjället och långt borta i sydväst ser vi Sylarna (syns inte på bilden) med sina vitglänsande glaciärer.

Tjejerna gillar att fota och turas om att låna mamma Mias telefon för att dokumentera turen.

Innan det är dags att krypa in i sovsäcken för natten blir det lite kortspel utanför tältet.

Det är Elin som ska ha cred för bildidéen ovan. Så här såg det ut när hon scoutade ut platsen åt mig innan kortspelet började. Bra jobbat, Elin!

Minikortleken väger i princip ingenting och finns alltid med i ryggsäcken. Kortspelet engagerar och stämningen är hög, trots blåst och riktigt ruggigt väder

Vinnaren!

Har man plats i ryggsäcken så är en chipspåse en hit! Väger lite men gillas av de flesta.

Det är snart läggdags och tjejerna kryper ner i mitten av tältet. Ur ryggsäckarna plockas det fram ett gäng bamsetidningar. Efter några bilder och mycket fniss lämnar jag familjen och säger god natt. Mörkret är på väg att lägga sig och vinden friskar i. I mitt eget tält känns det plötsligt tomt, kallt och väldigt mörkt jämfört med den varma stämningen som råder inne i familjens rymliga tunneltält. Efter lite funderande beslutar jag mig därför att packa ihop och ge mig av hemåt till den egna familjen. Prognosen lovar dessutom allt annat än trevligt väder i morgon bitti och vi har redan fått bilderna vi vill ha. Bra så. På vägen tillbaka reflekterar jag kring Lundmarks tältfilosofi. Att bara sticka ut sådär i all enkelhet, att inte behöva göra en mindre expedition av varje tälttur. Det känns som att chansen att familjetältningen faktiskt blir av ökar med flera hundra procent då. Den filosofin tar jag med mig hem!

Och slutligen ett stort tack till Frida, Elin, Mia och Tobias för att jag fick hänga med er ut. Det var kul!

ANNONSER
ANNONSER